Tempos prisceremoni

Med andan i halsen skyndade jag mig från barminglet på Södra bar till prisceremonin på Victoria i lördags kväll. Jag hann i tid och lyckades t.o.m. grabba ett glas vin på vägen in i salongen där jag slöt upp med min dokumentärfilmskollega från SFI, Sara Rüster. Det var Love Svensson från Tempofestivalen som höll i ceremonin. Love var min första producent på tv när jag var programledare på TV400 för fem år sedan, så varje gång jag träffar honom skänker jag en tacksamhetens tanke till universum som såg till att en kompis till mig dejtade Love precis när han sökte någon som kunde klara av att vara programledare ,recensent och redaktör i ett. Hon föreslog mig och därför är jag där jag är i dag.

Men nu ska jag hålla mig till ämnet, prisceremonin. Det delades ut en del stipendium och så en hel del priser (mer om dem kan ni läsa här på hemsidan), men höjdpunkten var absolut när filmen SÅ NÄRA: av Emelie Wallgren & Ina Holmqvist vann Sthlm.doc. Jag såg filmen redan för någon månad sedan när min kollega fått in den och gillade den skarpt då. När Kathrina Mattsson i juryn började läsa upp motiveringen hann hon knappt längre än till mitten av första meningen innan jublet bröt ut. Filmen följer två tjejer som älskar Tokio Hotel och medlemmarna Bill och Tom Kaulits över allt annat. En av tjejerna får flera gånger i filmen hysteriska gråtattacker av glädje eller sorg och hennes reaktion när filmen vann på Tempo var likadan. Hon stod uppe på scen tillsammans med sin kompis och de två regissörerna och bara grät och skakade. Det var rörande samtidigt som det var rätt komiskt. Hur som helst är det riktigt kul för Tempo att deras prisceremoni lockar fram reaktioner värda Oscarsgalan!

Det stora priset, Tempo Documentary Award, gick som ni vet till Erik Gandini, eller The Great Gandini som vi brukar kalla honom efter att han var omslagspojke med den rubriken i näst senaste numret av Swedish Film (som ges ut av min avdelning på SFI). Erik var märkbart rörd och tacksam och givetvis lika stilig och välformulerad som alltid. Och så tackade han min kollega Sara innerligt, vilket kändes helt rätt.

Efter prisceremonin gick jag på FOR THE BEST AND FOR THE ONION, en film om rödlöksodling i Niger. Om man söker på ordet ”torftigt” är odlarnas liv typexemplet. Jobbigt som fan att se. Och kontrasten till att majoriteten i Sverige samtidigt satt och kollade på Melodifestivalen är gigantisk. Alltid bra att påminnas om att ha perspektiv på saker och ting.

Med de här orden tackar jag för mig. Ni kan följa mina fortsatta äventyr på min blogg på www.andreareuter.com.